man hörde endast Paddysons knarrande stöflar, sade Corneliusson åter, men nästan hviskande:
»Niklas ... säg mig, om du verkligen tror, att det var Goda hoppet?»
Det låg djup ängslan i den frågandes röst. Fiskarn böjde hufvudet ett par gånger. Svaret var således jakande. Corneliusson stirrade rakt för sig, sade ingenting vidare, men stod kvar vid sängen. Jag tror mig aldrig hafva sett, nej, lyckligtvis icke, men ej heller tänkt mig en så träffande bild af sorgen. I tant Herlefssons ögon märkte jag tårar.
»Jakobina har väl gått ned och välkomnat herr Falk», sade Paddyson, och nu skrattade han högljuddare än förut. Det var ett skratt, som kom mig på en gång att blekna och rodna, ett hemskt skratt i sorgens och dödens närhet. Skrattaren tycktes vara mycket förvånad öfver att vi ej deltogo i hans munterhet. Han började åter med sin lilla »stick» piska de rutiga benkläderna och utropade:
»Nu får jag väl den äran att konvojera damerna om bord? Det är tid att tänka på hemfärden».
Tant och jag kände dock ej håg att ännu lemna Svartskär, så mycket jag än nyss förut önskat mig derifrån.
»Men inte kan det väl vara något roligt här?» invände Paddyson och såg på oss med
