aldrig kunna få tillräckligt. Tant Herlefsson hjälpte och tröstade Jakobina, hvilken åter sysslade omkring den sjuke.
Jag ville vara till nytta och gick in i stugan. Tant menade, att vi omöjligt kunde fara från den stackars flickan och lemna henne ensam med den döende fadern. Jag var af samma mening och saknade åtminstone icke den aftonen dansen i sällskapssalen på badorten. Här var lifvets och dödens allvar. Hade du ej gjort på samma sätt, kära Gundborg? Eller hade du kanske hällre dansat? Jag vill visst icke vara ond på dig för det. Den ena har det sinnelaget, den andra ett motsatt, och bägge kunna dock vara goda människor.
Jag närmade mig Jakobina. Min motvilja för henne började försvinna och jag kände, att hon kunde behöfva understöd af en jämnårig kvinna. Tant hade lutat sig på Jakobinas torftiga bädd i ett hörn af rummet. Onkel hade klättrat upp till det lilla kyffet ofvan på för att där taga sig ett par timmars sömn, till dess den korta natten vore förbi. På morgonen skulle vi kanske segla från Svartskär. Jag höll Jakobina sällskap vid hennes fars sjukbädd.
Händelsevis kastade jag blicken genom fönstret och märkte, att någon gick fram och tillbaka utanför stugan. Det kunde ej vara Corneliusson, ty jag såg i nattskymningen en hög
