skepnad och hörde raska steg. Det måste således vara Falk. Han kunde se oss där inne, ty Jakobina hade tändt eld på spiseln, och hela rummet upplystes däraf. Jag tyckte mig känna, huru hans blickar hvilade på oss.
Men hvarför kom han ej in? Var det min närvaro som hindrade honom. Månne han hade något enskildt att säga Jakobina? Det är visst sant, att jag icke borde hafva något att invända däremot, men tankarne flögo hit och dit. Det var en besynnerlig stämning.
Jakobina fortfor med sin tystnad. Hvem kunde undra därpå. Slutligen upphörde stegen utanför. Jag kände mig friare och talade med Jakobina samt lyckades äfven till slut vinna hennes förtroende. Hon hade många anledningar till sorg. Fadern skulle kanske dö. Deras båt hade slagits sönder i bränningarna. Goda Hoppet hade förgåtts, och detta var dock det svåraste. Stackars Jakobina! Hon skulle i höst hafva gift sig med styrman Corneliusson.
Den bekännelsen gjorde mig godt, tyckte jag, men så kom jag att tänka på, det Jakobinas fästman ju vore död, och då kände jag åter oro. Det var naturligtvis endast af medkänsla för den arma flickan. Jag teg och föll i djupa tankar.
Tant sof. Jakobina satt åter tyst. Intet annat ljud hördes än den sjukes tunga andedrägt och hafvets enformiga sång. Elden i spiseln var
