hade kommit så hastigt, och de fåfänga försöken till kaptenens räddning samt nödvändigheten att genast söka föra fartyget från det farliga granskapet sedan tagit hela hans uppmärksamhet i anspråk. Nu ville han gå in till Niklas Jakobsson, säga honom ett vänligt tack och med Jakobina bedja om hans välsignelse.
Vi stannade utanför, under det Johannes med Jakobina och Corneliusson gingo in i stugan. Genom fönstret, där morgonsolen sken så klart in i rummet, kunde jag se huru den unge sjömannen böjde sig ned vid sängen och huru den döende tycktes för ett ögonblick åter lefva upp och med glädje se Johannes och Jakobina hand i hand.
Men vi ville icke störa dem, utan gingo ned till den stora båten som fört Johannes till Svartskär, och gåfvo oss i samtal med besättningen. Det var en makrillbåt från Bredgrund, hvilken tagit styrmannen om bord, då folket nu skulle segla ut på fångst och hade vägen förbi Svartskär. Goda Hoppet låg i säker hamn i Bredgrund, omtalade de, men det var skada med den raske kaptenen; dock troddes det, att styrman Corneliusson skulle hädanefter komma att föra fartyget. Han hade redan för ett par år sedan tagit sin kaptensexamen i Göteborg. Unge Corneliusson vore en »rar fyr», försäkrade Bredgrundsfolket, och Goda Hoppet förtjänade också att få
