Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
200
BLAND BRÄNNINGAR.

Emellertid gjorde jag mig icke någon brådska, utan stannade i båten, då Corneliusson gick upp för att höra, huru det stode till med den gamle fiskaren. Han dröjde länge där inne, och jag hade godt tillfälle att sysselsätta mig med en mängd olika tankar.

Hela sällskapet tycktes hafva slagit sig ned inne i stugan, och äfven jag ämnade mig dit, då jag såg en skymt af Paddyson, hvilken visade sig i dörren och genast drog sig till baka. Jag afstod från min föresats, ehuru jag gärna velat se, huru det stod till med Niklas Jakobsson, för hvilken jag lärt mig hysa stor aktning. Paddysons granskap var mig förhatligt.

»Sannerligen tror jag icke, att den karlen söker behaga fröken Agda», tänkte jag och jag tror nästan, att tanken fick sitt uttryck i ett högljudt utrop, hvaröfver jag själf förargade mig, ty det var naturligtvis ganska löjligt och alldeles utan skäl, enär jag icke hade rätt att blanda mig i den saken. Jag hade ju föresatt mig att aldrig förälska mig i den stolta sköna. Paddyson kunde gärna få försöka sin lycka, menade jag. Det är märkvärdigt, huru man stundom söker lura sig själf.

Men ju längre det led, dess mer sysselsatte sig mina tankar med Agda. Som du ser, biktar jag mig helt uppriktigt. När jag började efterforska i mitt stilla sinne, upptäckte jag, att det