allra blygsammaste uttryck, om jag hade något emot, att vi ginge i land där. Efter någon tvekan, gaf jag mitt samtycke, hvilket tycktes i hög grad glädja Corneliusson. Han talade om den gamle fiskaren och dennes dotter samt kunde icke finna nog loford för den senare.
Jag hörde visserligen på honom, men öfverraskade mig själf med, att jag tänkte mycket mer på Bredgrund än på Svartskär samt på Paddyson än på den vackra Jakobina. Hvad hade jag med Paddyson att göra? Icke det ringaste, och likväl tyckte jag mig i hvarje stund se hans krumbugter, när han svängde sina rutiga ärmar inför fröken Agda. Jag tror nästan, att det var svängningen af dessa rutiga ärmar som hade oroat mig hela tiden, sedan jag lemnat Bredgrund. Löjligt, men efterhängset. Nu skulle jag kanske åter få se samma obehagliga syn, men jag längtade likväl att komma till fiskarkojan, dit, som jag visste, hela sällskapet farit, ehuru jag ej sett till Ran under vår segling från Bredgrund.
Först sent den aftonen landstego vi på Svartskär. Paddysons jagt låg där. Jag hade nästan väntat, att han redan seglat därifrån, men var likväl ej alldeles otröstlig öfver att detta ej inträffat. Jag började frukta, att jag i Bredgrund altför knaphändigt tagit afsked af Herlefssonska familjen, och det önskade jag godtgöra.
