men därvid hade jag också stannat. Nu kom en af dessa bildade kvinnor, en som i salongen var så öfverlägsen, en firad och, som man kunde, fruktat, bortskämd ung skönhet, och var genast färdig att hjälpa ett par stackars naturbarn, med hvilka hon icke kunde ega något gemensamt intresse, samt att göra det utan allt buller eller den ringaste skymt af att vilja väcka uppseende. Ty värr var det väl redan för sent, hvad åt minstone den gamle fiskaren vidkom, men afsigten var därför icke mindre vacker.
Detta gaf mig åtskilligt att tänka på. Mina tankar flögo, som vanligt, vida omkring, men denna gång återvände de ständigt till samma punkt som var både utgångspunkt och slutpunkt. Fröken Agda har liksom jag, tänkte jag, ledsnat vid det tomma lifvet i en stor stads fadda sällskap med ett futtigt eller intet slutmål. Hon känner sig dragen till det okonstlade folket. Må hända har jag kunnat verka på henne, fastän hon alltid med skämt mött mina uttalanden i det afseendet. Det var hvad jag tänkte den natten på Svartskär. Nu skrattar jag själf åt min egenkärlek, ty nu vet jag huru föga mitt tänkesätt då ännu hade verkat på Agda.
Hvilka härliga slott bygde jag icke den natten! Till sitt yttre voro slotten endast låga kojor eller, rättare, en enda låg koja, liknande Niklas Jakobssons hydda. Jag hade glömt den
