att jag helt knaphändigt bugade mig och lät henne skratta i min frånvaro. Och nu umgås hon själf med gamle fiskare och sjömän samt rör sig bland dem, som hade hon aldrig haft annan sällskapskrets!
Det var detta som förvånade mig, men också började gifva mig en annan föreställning än jag förut haft om henne. Den föreställningen tycktes ännu mer styrka mig i tanken på egen fiskarstuga och eget skärgårdslif. Så kom natten. Den sköna bilden på guldgrund hade försvunnit. Corneliusson kom ned till mig. Han var mer meddelsam än vanligt, talade om sin sorg öfver sonens och Goda Hoppets förlust och tyckte sig icke kunna nog berömma den rara fröken som så hjärtligt deltagit i hans bekymmer och sökt trösta honom i hans grämelse. Han omtalade äfven, att hon rådgjort med honom, huru en ny båt skulle skaffas åt Niklas Jakobsson samt att hon ville sörja för att få i hop penningarne till en sådan.
Den underrättelsen kom mig att blygas. Icke hade jag tänkt på möjligheten att hjälpa det stackars fiskarfolket med en ny båt, hvilket dock utan tvifvel mycket väl låtit sig göra genom en insamling bland badgästerne. Jag hade prisat den gamla fiskarns raskhet och själfuppoffring, liksom hans dotters skönhet och frihet från de så kallade bildade kvinnornas tillkonstlade väsen,
