det Agda som förstod att trösta och själf utföra de gärningar som skulle tillkommit fiskarens dotter.
Herr och fru Herlefsson nödgades fara tillbaka till badorten, och som enda medlet till den färden var Corneliussons båt, ansåg jag mig böra följa med, ehuru jag nog hällre stannat på Svartskär och verkligen bäfvade för att lemna Agda och Jakobina ensamma där, ty styrman Corneliusson måste återvända till briggen som ankrat utanför Bredgrund. Men den som icke bäfvade var Agda. Hon var också mycket modigare än Jakobina, hvilket förvånade mig, men som hon själf fann helt naturligt. De bägge flickorna stannade ett helt dygn ensamma på skäret med den döde.
»Hvilket romantiskt infall!» utropade friherrinnan Klingenmalm, då hon hörde talas därom, och alla hennes sju fröknar voro nära att dåna vid blotta tanken därpå. Ingen af dem skulle, icke ens om man försäkrat dem att få dansa med kronprinsen på nästa Amarant, kunnat förmås att stanna på en klippa i hafvet en hel natt i sällskap med en död fiskare och en visserligen lefvande, men bra simpel skärgårdsflicka.
»Horribelt!» skreko de enstämmigt och så skärande gält, att det hördes öfver hela badorten. »Och därtill ingen möjlighet att undkomma. Det fans ju inte någon båt mer vid det hiskliga stället!»
