Nej, någon båt fans verkligen icke, förr än Corneliusson och jag åter kommo dit dagen efter, och det gick sannerligen icke fort, ty vi hade råkat ut för vindstilla. Solen brände afrikanskt, och jag fann ingen skugga under de slappa seglen. Det var tålamodspröfvande för mig som önskat flyga öfver böljorna för att genast hinna mitt mål, den kala klippan, hvilken nu var mig hundrafaldigt kärare än förut, en förtrollande blomsterö bland bränningarna.
Agdas kvarstannande på Svartskär var sannerligen icke något »romantiskt infall» utan en yttring af verklig människokärlek, då hon ansåg sig icke böra lemna Jakobina ensam; men själf tyckte hon det vara den enklaste handling, om hvilken det ej lönade mödan att tala ett enda ord.
Nu finnes ingen mer på skäret, ingen annan än ejdrar och sälar, måsar och hafstärnor. Stugan är utrymd och lemnad åt hafvets vindar. Nästa vår hafva stormarne kanske sopat bort henne. På den gamle fiskaren, som i så många år bodde där och som offrade sitt lif för att hjelpa andra, tänker då ingen mer än ett par eller tre människor i hela världen. Då är Jakobina med sin man om bord på Goda Hoppet långt borta i främmande farvatten, och ett år därefter sitter hon i Bredgrund i ett nytt och finputsadt hus och låter den ene dagen likna den andre. Hälsar man på hos henne, bjuder hon
