ingenting därom. Hon är van, menar hon, att närma sig alla som tarfva tröst och hjälp och tycker, att det är en sak som faller af sig själf.
»Hvad skola vi göra här i världen, om ej söka hjälpa hvarandra?» frågar hon, och jag såg henne här om dagen också skynda till fru Renners undsättning, då detta fruntimmer var i behof däraf, ehuru det aldrig kunnat falla mig in att räcka den vandrande skandalkrönikan min hand. Det är endast mot de herrar som söka höja sig på kvinnans bekostnad som Agda visar sig stolt. I det afseendet är hon omedgörlig, och jag börjar nu tro, att hon har fullkomligt rätt.
Jag har, ehuru du naturligtvis ej förtjänar det, tagit för vana att göra dig till min förtrogne och vill därför, utan att gifva dig något egentligt förskott på alt jag ämnar muntligen meddela dig, när vi träffas, säga dig, att Agda alldeles icke fäst sig vid mig för att jag önskat draga mig till baka från verldsbullret och söka finna mig själf, jag menar den bättre delen af mig, i fall jag skulle hafva någon sådan, utan kanske just i trots af denna min åstundan, hvilken hon stämplar såsom verkligt »romanesk» samt helt och hållet oberättigad.
»Det är fegt att fly», sade hon en dag, då jag förtrott henne mina tankar, och ehuru hennes ord följdes af det vackraste småleende — om du
