VI.
Från Agda till Gundborg.
Blott ett par rader för att infria mitt löfte.
Du må ej föreställa dig, att jag nu har ro att
skrifva omständligt. Det afgörande ögonblicket,
hvarom jag skref i ett af mina första bref
härifrån såsom något ofantligt aflägset, kom förr än
jag kunde tro. Af mitt senaste bref har du
sannolikt anat det och af inneliggande kort finner
du din aning stadfäst. Det är något hos Yngve,
som från första stund jag såg honom drog mig
till honom, fastän jag icke kunde underlåta att
le åt hans öfverspända afsmak för det bildade
samhället. Jag hoppas, att han nu vänder in på
en förståndigare väg, och jag vet, att vi båda
kunna trifvas godt till samman på den vägen.
Det är först nu som vårt egentliga lif börjar. Därom äro både Yngve och jag öfvertygade. Hvad vi hittils uträttat har varit föga eller snarare intet.
»Nå, så roligt!» utropade i går en af våra fruntimmersbekanta här, i det hon lyckönskade mig. »Lilla Agda har nu seglat in i hamn.»