kom och på det sättet log åt min föregående verksamhet, liksom hade denna varit fullkomligt onyttig, kändes det retsamt, kanske mest för det gamla kamratskapets skull, och därför bör du väl hälla mig räkning. Retligheten räckte dock ej länge. Det var samma leende, hvilket har så många olika skiftningar och kan uttrycka så ofantligt mycket, som åter afväpnade mig, och jag gick slutligen in i en ganska lugn öfverläggning om saken.
Agda vill också egna sig åt något bestämdt yrke för att göra sig nyttig i verlden, säger hon, men du må ej tro, att hon tänker göra sig till diakonissa. Därtill är hennes lifsåskådning alt för frisk och klarseende. Vi äro bägge lifvade af de bästa föresatser och drifna af den uppriktigaste håg att uträtta något. Alt det där har förut legat i grodd hos mig, men jag förstod det ej själf riktigt. Det är kärleken som drifvit plantan i dagsljuset och som skall komma henne att växa, blomma och bära frukt. Endast kärleken till en ädel kvinna kan åstadkomma sådant. Jag önskar, att äfven du måtte erfara något dylikt, ty jag har väl icke mer än du gjort mig förtjänt af att väckas till en fri, glad och sann uppfattning af lifvet. Men om alt detta får jag tala med dig, då jag nu snart, såsom jag hoppas, träffar dig åter. Till dess lef väl! Måtte du ej för länge sedan hafva tröttnat på mina långa bref!
——————
