någon röd fana. De stodo i långa rader och täta flockar med färger som lent och behagligt smekte ögat, utan att någonsin såra eller trötta.
Där spredos dofter som väckte glada känslor, utan att berusa. Kraftigare och dock oändligt fina kommo vällukterna från de högstammiga akasierna, hvilkas blomklasar i matt guld stucko af mot den friska grönskan som själf lyste i så många lifliga skiftningar, där solen föll på, men sedan drog sig undan med alt mörkare uttryck.
Från träd och buskar ljödo muntra hvisslingar. Näktergalen hvilade sig, ty han hade natten förut varit så länge vaken och öfverlemnat sig åt ett ansträngande musikaliskt svärmeri; men trasten var så mycket bättre vid röst, och det fans ett stort antal trastar, hvilkas drillar klingade från träd till träd, hela lustgården igenom.
Hvilken härlig vårdag! Hvilken frid i den vackra parken! Det var endast på afstånd som kanonerna dundrade. Ljudet kom långt bort ifrån, doft och entonigt. Det tycktes icke angå trastarne. De viste ingenting om kanonaden från vallarne och bekymrade sig ej häller om det ännu dofvare svaret från Montretout, Brimborion, Issy, Vanves, Châtillon, o. s. v.
Jag var redan van vid kanondundret, hade hört det i flera veckor och på mycket närmare håll. Jag brukade till och med gästa då och då
