i ett litet batteri på sluttningen af Saint-Cloud-höjden, hos några unga kanonierer från Normandie, raska örlogsmatroser, hvilka först naturligtvis togo mig för en tysk spion, sedan för en kommunard och slutligen vordo mina goda vänner och sade sig till och med hafva hört, att normanderne skulle ha slägtingar i höga norden, hvarifrån deras nye vän var kommen.
Den ena dagen var jag hos »les versaillais», den andre hos »les fédérés», utan att därför vara någon späjare, endast en alldeles opartisk iakttagare, och det gick mycket lättare för sig än jag själf vågat hoppas — tack vare de tyske trupperne i Saint-Denis, hvilka höllo vägen öppen för alla fredliga och hederliga medborgare och medborgarinnor, liksom naturligtvis för alla spioner, mellanlöpare, öfverlöpare, skojare och tvifvel underkastadt pack.
Nu var jag åter i Paris och gjorde mina iakttagelser i Luxembourg-parken, en gammal, kär bekant, fastän hans anletsdrag undergått en och annan förändring. En sådan till det bättre var den nya engelska anläggningen med sina friska gräsmattor, slingrande gångstigar och lummiga trädflockar. En mindre fördelaktig förändring var de många träbarackerna som jag fann i den åt Rue d’Assas gränsande delen af trädgården. Det var otäckt fula bygnader som icke alls stodo i öfverensstämmelse med omgifningarna.
