Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
10
ALINA FRANK.

förut och gjort lycka. Elof beundrade författaren, kanske ej så mycket för hvad han skrifvit, som ej mer för att han haft mod att låta uppföra det. Ett dylikt mod tyckte Elof sig aldrig kunna få, ehuru han nog också funderade på att skrifva ett skådespel.

Albin Berg, teaterförfattaren, såg ytterst belåten ut. Glädjen strålade ur hans ögon och han tryckte med ovanlig värme Elofs hand och tackade för de vänliga rader som stått i Dagsljuset på morgonen. Sådana tacksägelser voro för Elof lika oangenäma, som de sura miner, hvilka visades honom, då han ansett sig böra framställa ett klander. Han svarade därför ingenting på tacksamhetsbetygelserna.

»Du gör framsteg, min käre Elof», fortfor Berg, »och därför kan du nu också uppskatta mitt författareskap. Det har du förr aldrig förmått.»

Var det skämt eller författarefåfänga? Elof viste icke hvad han skulle tro. Han såg forskande på vännen. Denne tillade:

»Du skall göra mig det nöjet att supera hos mig i afton efter spektaklets slut. Jag har bjudit alla de spelande, både herrar och damer ... Nej, se inte förskräckt ut! Du skall väl en gång göra personlig bekantskap med våra förnämsta aktörer och aktriser. De äro rätt hyggliga, må du tro, och såsom dramaturg kan jag inte