han icke bytte om hus och toge plats i Petit-Saint-Thomas, som också var ett af de nya »monumenten» i både siden och lärft i Faubourg-Saint-Germain, och der svingade sig upp till ledare af hela »institutionen». Han hade rätt vackra anbud från Petit-Saint-Thomas, påstodo far och mor.
Min vän målaren som rådde om huset vid Rue Carnot var en ganska välbergad man, hvilket han hade sin pensel att tacka för. Sådant händer verkligen i Frankrike, der både konstnärer och skriftställare kunna samla förmögenhet, i fall de duga till något. Jules Grandfort var en god konstnär, om också icke en af de allra förnämste. Det vill säga icke så litet att vara »god» i Paris, där tusental täfla om de framstående platserna och där de som på andra ställen kallas goda konstnärer knapt vinna ens den flyktigaste uppmärksamhet.
Jag besökte Grandfort tämligen ofta. Han bodde ganska angenämt. Innanför det lilla huset åt gatan, der makarne Moreau hade sin fruktbod med tillhörande sängkammare-salong-matsal, ett enda rum som i Sverige skulle kallas en bodkammare, men som jämte ett litet kök utgjorde familjen Moreaus hela våning, låg en ljus, snygg, asfalttäckt gård, på hvars andra sida Grandfort hade låtit bygga ett litet, mycket litet slott i normandisk stil, med småtorn, karnaper och
