själfförsakelse, till hvilken hon uppmuntrades af sin man som hyste den bland målare och bildhuggare icke ovanliga fördomen, att en kvinna icke kan uträtta något inom de bildande konsterna.
Herr och fru Grandfort hade också en son och en dotter. Sonen hade, när jag flyttade från trakten, börjat den stora öfveransträngningskursen i polytekniska skolan och var redan halfblind och till hälften förläst. När han hunnit varda det helt och hållet, skulle han gå in vid väg- och vattenbyggnadskåren, varda stor ingeniör, officer af hederslegionen, deputerad och mycket rik. Så hade herr Grandfort beslutat. Fru Grandfort smålog, men det var nästan ett sorgset småleende. Hon hade hällre sett, att Alphonse icke vore förläst, utan tagit till penseln, ty hon hade en fast tro på konsten och viste, att sonen hade verkliga konstnärsanlag.
»Det tillåter jag aldrig», sade Grandfort, hvilken var liberal i politiken, men icke hemma i huset oftare än när där talades politik, »Mitt konstnärsnamn får icke ställas på spel.»
Constance, Grandforts dotter, var ett par år yngre än brodern. Hon uppfostrades i Sacré-Coeur, något som fru Grandfort ej häller gillade, men flickans far förklarade sig hafva beslutande rätt i det fallet.
»Jag är liberal», sade han, »voltairian och
