skulle hälst vilja afskaffa allt hvad presterskap heter.
»Och likväl skickar du vår dotter till en klosterskola», invände fru Grandfort.
»Det är en annan sak», förklarade mannen, »någonting fullkomligt oberoende af mina enskilda åsigter. Flickan måste förberedas för verlden på ett sätt som öfverensstämmer med vår förmögenhet, med mitt namn. Är du ej själf uppfostrad i samma skola?»
Fru Grandfort suckade, fälde till och med en tår för sig själf, ty af egen erfarenhet viste hon hvad en uppfostran i kloster vill säga. Hon var en ganska skarpsynt kvinna, men kärleken till mannen hade gjort henne undergifven och ofta viljelös, kärleken först, vanan sedan och kanske allra mest, den brist på själfständighet som just hennes uppfostran i samma Convent du Sacré-Coeur grundlagt hos henne. De fromma systrarne äro förträffliga verktyg i händerna på dem som vilja frånsäga kvinnan all rätt att deltaga i mannens beslut.
Grandfort fruktade ej att öppet uttala sitt missnöje med kejsardömet. Ofta gjorde han bland sina vänner de skarpaste utfall mot napoleonismen.
»Jag är liberal», upprepade han, »och kan inte tåla allenastyrandet».
Vi gåfvo honom rätt, och i de små
