aftonsamkvämen i det lilla normandiska hotellet eller »slottet» — konstnären smålog mycket vänligt, då vi kallade det slott — gick man ganska illa åt monsieur Bonaparte och alla hans medhjälpare.
Vid ett högtidligt tillfälle, då inom den kejserliga familjen skulle firas någon slägtfest, hade torgfruarna, les dames de la halle, i Centralhallarne förenat sig om en jättebukett af de skönaste blommor för att öfverlemna till hennes majestät kejsarinnan. Föredömet smittade, och torgfruarna på Marché-Saint-Germain ville ej vara sämre än systrarne i Centraln. Äfven de samlade till en likadan bukett, men som deras antal är mycket mindre än centraldamernas, så behöfde de hjälp och vände sig till några herrar frukthandlare.
Fader Moreau var bland dem. Han gaf gärna en skärf till ett så fosterländskt ändamål och han skröt däröfver, så att det kom till Grandforts öron. Konstnären kastade bort paletten, drog ett par häftiga drag på pipsnuggan, skyndade själf ned till familjen Moreau och höll en straffpredikan för frukthandlaren. Denne ansåg sig böra försvara en så utomordentligt vacker bukett och förklarade, att kejsaren vore folkets vän. Herrarne kunde göra honom så mycken förargelse som hälst, men folket skulle nog taga hans försvar. Det var för folkets skull han gjort statskuppen, för folkets skull han fört ett ärofullt krig
