Luxembourgträdgården. Regeringstrupperna voro ej långt borta. Deras trummor hördes redan från Boulevard Montparnasse. Trädgården måste utrymmas. Krutmagasinet vid Rue d’Assas kunde ej lemnas i fiendens händer. Det måste således sprängas i luften. Men huru skulle det gå med husen vid närgränsande gator? Hvad bekymrade detta kommunens folk? I de husen bodde nästan endast aristokrater eller »bourgeois», hvilket var alldeles det samma på den tiden. De kunde gärna få begrafvas under ruinerna af sina egendomar. Alt borde begrafvas under ett ramlande samhälle, det samhälle som icke ville förstå jämlikhetens och broderlighetens grundsats, fastän det med stora bokstäfver på murarne och palatsen: ristat dess ord jämte frihetens. Endast ur det samhällets ruiner kunde ett nytt uppväxa, och skulle det senare aldrig uppstå, så skulle det gamla dock utan misskund gå under.
Så var lösen under den oförgätliga pingstveckan. Kapten Alphonse kunde dock icke låta sina föräldrars hus och föräldrarne själfva begrafvas under ruinerna. Huset låg i närmaste granskapet af krutmagasinet. Han skyndade på eget bevåg dit, varnade mor Moreau, som han fann i den tomma boden och bad henne varna Grandfortska familjen. Själf hade han icke tid att besöka sin mor; han ville det kanske ej häller. Hvarför återse henne?
