Det var han som fått det hedrande uppdraget att låta spränga krutmagasinet och att göra det i behaglig tid, lagom för att Versailles-trupperne icke skulle vara på för långt håll, men också utan att låta dem komma allt för nära och kanske hindra planen.
I Grandforts hus rafsade man i största hast i hop hvad man ansåg dyrbart, fick kanske mest tag i obetydliga saker och rusade i förskräckelse ut på gatan. De närgränsande husens invånare hade äfven fått reda på hvad som skulle inträffa och kommo också springande i vild förvirring. Man vek af in på Rue d’Assas och ämnade sig ned åt Rue du Vaugirard, men där nere syntes rödbyxor. Versailles-hären trängde fram den vägen. Man vände åt motsatt håll. Uppe vid Place de l’Observatoire syntes kommunarder stridsfärdiga innanför Luxembourgträdgårdens gallerportar, under det regeringstrupper ryckte fram från Boulevard Montparnasse. Man var således mellan två eldar, men hade ej annat val än att så skyndsamt som möjligt springa öfver den öppna platsen. Fru Grandfort sprang, mor Moreau sprang, alla deras grannar sprungo. Själfuppehållelsedriften är stark och besegrar alt annat. Hvarför läto de icke genomborra sig af kommunardernas och regeringstruppernas kulor? Efteråt tänkte nog både fru Grandfort och mor Moreau
