på den saken, men när de sågo döden i gevärsmynningarna, tänkte de blott att rädda lifvet.
Det lyckades också. De kommo öfver platsen och in i lugna gator. Men så hörde de gevärsskotten smattra från Luxembourgtrakten, och strax därefter skakades luften och byggningarna af ett förskräckligt dån. Det var bullret af det i luften sprängda krutmagasinet. Af lufttryckningen eller af förskräckelse sjönko de flyende ned på sina knän.
»Rätt så», sade en prest som kom från Rue de Faubourg-Saint-Jacques, »låt oss bedja!»
»Förbannad vare kommunen!» Det var den bön som de flesta uppstämde och presten bad på samma sätt.
Fru Grandfort gret öfver sin son, mor Moreau öfver sin dotter. Gevärsskotten vordo tätare och tycktes komma närmare. Man reste sig och flydde längre bort.
Ännu i fyra dagar därefter rasade striden, från gata till gata, genom större delen af Paris. Lågorna af de antända husen färgade himmelen röd. Kanonerna dundrade, gevärsskotten smattrade. Här och där i hörnen sköt man fångar. Kapten Alphonse Grandfort sköts i ett hörn vid Rue de la Montagne Sainte-Geneviève, strax utanför polytekniska skolan.
Det är mig obekant, om hans far viste detta, då jag påföljande måndag fann honom i det så
