Elof bläddrade ocksä med ganska stort nöje i åtskilliga fotografialbum, som voro med skenbar oordning slängda här och där på borden. I hvart enda album fans egarens bild.
»Bara gamla vänner», sade den unge författaren helt likgiltigt, då hans gäst i ett dyrbart album råkade på Hugo, Augier, Feuillet, Sardou, Pailleron och Labiche.
För öfrigt talade man om nytt och gammalt och kom, såsom vanligt, snart in på ett ämne, som de två unge männen gärna behandlade, deras samtidiga universitetslif, hvilket väl haft sina skuggsidor, men nu betraktades endast ur ljus synpunkt.
»Mins du vårt nationsspeks, då du skulle ...»
Frågan afbröts genom frasandet af en klädning. Betjänten — den rike dramaturgen bestod sig naturligtvis med en sådan — hade slagit upp dörren till salongen, och in sväfvade den, såsom Elof nu i en hast tyckte, skönaste kvinna på jorden.
Det var Alina Frank. Många gånger hade han sett henne på scenen, men aldrig hade hon där förefallit Elof så bedårande skön, som denna natt i skenet af konstrikt arbetade lampor och från de i skimrande kristallkronor strålande vaxljusen. Stearinljus skulle ha varit alt för simpla i en sådan salong och för sådana scenens furstinnor.
