»Man skall få se, att hon kommer på supén», mumlade Elof för sig själf.
Ingen möjlighet således att undvika det obehagliga sammanträffandet. Elof tog mod till sig, föresatte sig att vara artig äfven mot fröken Frank, men icke släppa någon in på lifvet på sig, icke ingå i några konstdiskussioner. Stålsätta sig skulle han mot alla frestelser.
Så rustad, gick han till författarens hem. Klockan var half tolf, men han var likväl den förstkommande af de inbjudne. Värden tog emot honom med stor hjärtlighet, förde honom in i sin både dyrbart och smakfullt möblerade salong med många konstverk och kuriositeter. Albin egde en icke obetydlig förmögenhet.
Elof betraktade taflorna, fingrade på de små terracotta-figurerna och försökte bekvämligheten än i en fåtölj, än i en kåsös eller på en dyrbart broderad puff. Afundsjuk var han visst icke, men nog fann han besynnerligt, att Albin Berg skulle endast genom rikedomens slump njuta af denna präktiga omgifning. Dagsljuset borde väl betala så mycket, att också han kunde ha råd att bestå sig en fin ungkarlsvåning. Hittils hade icke ens drömmen om dubbletten i början af Norrmalm kunnat förverkligas. Han måste nöja sig med en liten vindskammare vid Skomakaregatan.
