Småningom vardt samtalet ej längre allmänt, men dess lifligare mellan de närmaste bordsgrannarne. Den store komikern, hvilken sades ha varit ämnad till professor i teoretisk filosofi, om han stannat vid universitetet, och som var en fin och älskvärd gentleman, som aldrig tog det komiska med sig i sällskap, sökte att för sin ena granne, berömd tragisk skådespelerska, analysera den djupare betydelsen af det stora dramat. Men den tragiska grannen gaf ej akt på analysen, utan skrattade alldeles ohäjdadt åt de kvickheter, som hennes andre granne dukade upp ur sitt rika och ständigt friska förråd.
Komikerns granne på andra sidan, en ung, täck skådespelerska af mer än vanligt glad natur och som också »gick i det komiska», hörde med tårar i ögonen på huru en af skådespelarne berättade om en f. d. kamrats olyckor.
»Vi ska’ ställa till en matiné!» utropade hon.
»En matiné! Ja, det ska’ vi!» ropade flere, komikern äfven, men då han icke kunde förmå någon att lyssna till den djupsinniga analysen, kastade han sig med brinnande ifver in på politiken och började att tvärt öfver bordet med värden afhandla den norska frågan.
Den ena efter den andra, både herrar och damer, anhöllo att få dricka med »doktorn» Elof kunde ej neka, ville kanske ej häller nu mera. Den tillbakadragna hållningen började han
