han icke egde ringaste inflytande. Den förhoppningsfulla eleven log och kallade honom skrymtare samt bad att få klinga med honom.
Värden höjde sitt glas och bjöd gästerna välkomna till bords.
»Hvilken Markobrunner!» suckade med vällustigt uttryck en stor tragiker, som af brist på sorgespel i en pessimistisk tid uppträdde i tyska farser, mådde väl däraf och började fetma.
Det glada sorlet var redan i gång. Ännu höll sig samtalet dock tämligen allmänt och rörde sig i synnerhet om teatern. Elof var till det mesta endast åhörare, men Alina Frank deltog lifligt i replikväxlingen. Hon uttryckte ganska riktiga åsigter, alltid på ett otvunget, ofta på ett träffande sätt.
Detta förargade honom. Han ville så gärna finna henne ytlig och flack, ty det hade han trott sig finna i hennes uppfattning af roller. Skulle han ha gjort henne orätt? Funnes verkligen hos henne mera på djupet än hvad han tänkt sig? Hennes yttranden gåfvo honom åtskilligt att fundera på. Han kunde till och med lära ett och annat af henne, tyckte han.
Att hon egde takt, hade han redan förut funnit. Hon hade icke, såsom flere andra i sällskapet, tackat honom för hvad han skrifvit om föregående aftons föreställning. Det höll han henne räkning för.
