»Det var en lycklig tid», försäkrade Alina.
Elof smålog tviflande. Han kom i håg teaterföreställningarna i Upsala.
Alina tycktes icke märka hans tviflande leende. Hon skildrade, huru hon vid nitton år njutit af att vara skådespelerska vid en kringresande trupp, huru hon, hvart truppen kom, omgafs af en skara beundrare, hvilka förklarade henne vara den största konstnärinna de någonsin sett på scenen. Landsortstidningarna höjde henne till skyarne.
Elof log icke längre. Han satt förvånad och betraktade Alina, hvilken tycktes njuta af sina gamla minnen, utan att finna dem på något sätt löjliga. Hon erfor, syntes det, en behaglig känsla af att erinra sig dessa lättköpta segrar. Slutligen förvånade det ej häller Elof. Alina skildrade så lifaktigt och med sådan älskvärd uppfattning sina år vid landsortstruppen, att han fann alt mera intresse i att höra därpå. Under det han hörde, glömde han ej att också begagna sina ögon. Skådespelerskan var oförlikneligt vacker, tyckte han, vackrare kanske än någonsin förr. Hon kunde aldrig ha varit vackrare då hon var nitton år.
Han vågade sig på en fråga, om ingen friat till henne på den tiden. Han insåg själf, att frågan vore alt för närgången och opassande, men kunde ej hålla den tillbaka. Alina tycktes
