alldeles icke finna den otillbörlig. Hon svarade mycket okonstladt, att hon under sin landsortstid haft mer än ett giftermålsanbud. Hvad brydde hon sig om dem? En gång hade en rik bruksegare i Vermland, som till och med var baron, friat till henne, men hon hade gifvit honom korgen, då hon kom under fund med, att han ej ville tillåta henne att efter giftermålet vidare uppträda på scenen.
»Sådan narr!» utbrast Alina och skrattade hjärtligt.
»Tyckte ni inte om honom?» sporde Elof, mycket intresserad.
»Det var inte långt ifrån att jag blifvit kär i honom», förklarade Alina helt okonstladt, »men mellan mig och min konst får ingen ställa sig ... Det var inte konstnärinnan han satte värde på, bara min person.»
»Skulle det inte vara nog?» invände Elof.
Alina såg förvånad på honom, under det uttrycket i ögonen plötsligt växlade, och den stundom synliga ryckningen i munvinkeln vardt mer än vanligt märkbar.
»Nej, min vän», utbrast hon efter en minuts tystnad. »Det är inte nog!»
Så kom åter ett annat uttryck i ögonen. Det ryckte ej längre i munvinkeln, men det vackra leendet förskönade läpparne.
Elof såg på henne med verklig hänförelse.
