och kanske ännu mer hos Shakspeares kommentatorer! Det var för tokigt.»
»Ni har kanske läst Gervinus?» frågade Elof helt glad, utan att gifva akt på det uttryck af förakt, hvarmed Alina uttryckte sig om Shakspeares uttolkare.
»Ja-a, Kreyssig också och ett halft dussin andra. Aldrig har jag användt min tid sämre. Hvad de lärde herrarne sagt, har bara förvillat mig och dragit min egen naturliga uppfattning på afvägar. En verklig skådespelare behöfver inte sådan där läsning, bör inte befatta sig med den, ty den bara krånglar bort honom. Läs skådespelet och läs framför alt rollen, skaffa er en god instruktör, i fall en sådan fins att få, och låt så eget förstånd och egen känsla råda, så lyckas ni nog, så vida ni fått en god teknisk underbyggnad. Det är min erfarenhet. Jag var rent af olycklig den tid jag gick och grubblade på estetiska spetsfundigheter och ville att mitt spel skulle genomträngas, såsom docenterne sade, af verklig kännedom om dramats högre fordringar, det vill säga förderfvas af gement pedanteri. Skaldens inre tankar, lika väl som dramats högre fordringar, utlades på ett tjog olika sätt, alla i full strid med hvarandra. Hu! hvilket sammelsurium!»
Elof log åt Alinas ifver, men kunde omöjligt gifva henne rätt.
