Hon märkte det otvifvelaktigt, men leendet försvann ej därför. Det vardt ännu mer förledande. Blicken glänste ännu ljufvare.
Alina fortfor att berätta om flydda dagar. Hon förtäljde, att hon en gång tyckte sig inse, att hennes bildning vore alt för bristfällig samt fruktade, att hennes konst skulle lida däraf.
»Vet ni hvad jag gjorde?» utbrast hon med ett klingande skratt. »Jo, jag lemnade truppen i största hast, utan att göra redo för hvad jag ämnade ta mig före, och så for jag till Upsala ...»
»Till Upsala?» afbröt Elof. »Tänkte ni studera?»
»Ja ha, på mitt vis», förklarade Alina. »Jag ackorderade in mig hos en beskedlig enkeprostinna och tog undervisning af tre docenter ... Kan ni tänka er så tokigt? Tre docenter! Jag läste dag och natt, så att jag fick en beständig hufvudvärk.»
»Hvarför var jag inte en af edra lärare!» utropade Elof.
»Tror ni, att jag sluppit hufvudvärk då?» skrattade Alina.
»Jag skulle ha läst estetik med er, och ...»
»Estetik!» afbröt Alina och skrattade ännu mera. »Tror ni inte, att den mest estetiske af mina tre docenter gjorde mig nästan galen med sin estetik. Och hvad han ansträngde sig för att jag skulle riktigt uppfatta djupet hos Shakspeare
