kunde befria sig från intrycket af hvad Malén, den obehaglige begabbaren, så försmädligt yttrat.
Han var missnöjd öfver att icke ha infunnit sig på scenen såsom Alina önskat, och likväl fans hos honom äfven en svag känsla af belåtenhet öfver att ha sluppit ifrån att samtala med henne efter andra akten. Motsatta känslor stredo inom honom, men snart drogs hans uppmärksamhet åter till skådespelet.
Alinas spel var i sista akten af utmärkt verkan. Det sade Elofs granskareblick utan tvekan. Den förnäma damen ångrade sina ömma känslor, då de icke funnit gensvar hos den på hvilken hon slösat dem. Nu var hon åter den unge mannens fiende, var hård och kall och smidde å nyo ränker mot den hon nyss förut älskat, som hon kanske ännu älskade, men på hvilken hon ville hämnas sin försmådda ömhet.
Det var en ypperlig framställning. Parkett och första raden voro alldeles utom sig af förtjusning öfver konstnärinnans gripande spel. Men de öfre raderna hade tagit sin medkänsla från henne. Karaktären var dem för motbjudande. Många förväxlade skådespelerskan och den person hon framstälde. Högst få bifallstecken hördes där uppe ifrån. På öfversta raden yttrades till och med högljudt missnöje.
»Det har är fiasco», sade Malén, mycket
