belåten. »Det hade jag kunnat säga förut. Frank är idel onatur.»
Elof vände honom ryggen och förenade sig med klapparne på parkett. Deras bifallstecken läto dock tunna och matta, då de ej understöddes uppifrån. Alina visade sig likväl på scenen under leende och djupa bugningar. Barmans stora lagerkrans satte kronan på parkettens hänförda hyllning. Denna gång fann Elof lagern alldeles på sin plats.
Han skyndade ut för att träffa Alina innan hon for hem. Barman tycktes vilja förekomma honom, men uppehölls af en tvist med Malén, hvilken gjorde sig lustig öfver både blommor och lager.
Alina var mycket upprörd. Hon log ej mera. Uttrycket var mörkt. Vreden lyste ur de sköna ögonen. Bifallet hade icke varit så enhälligt, som hon visste sig förtjäna.
»Ni kom inte efter andra akten», sade hon i förebrående ton till Elof.
Denne sökte urskulda sig.
»Jag såg nog, att ni föredrog doktor Maléns sällskap. Tro aldrig på den gemena människan!»
Så talade hon åter om salongens hållning, med hvilken hon visade sig mycket missnöjd. Elof nämde tröstande något om de många buketterna och lagerkransen.
»Som kom från direktör Barman!» utropade
