Alina med en föraktlig krökning på läppen. »Hvad begriper han? Han har annat än konsten i tankarne ... Och handklappningarna på parkett och första raden! Dem vill ni väl också trösta mig med? De som sitta på de platserna tro sig vara de tongivande, men jag vet, att det är de öfre radernas publik som bestämmer framgången. Det är de hårda näfvarne som ge utslaget. Vi på teatern veta hvad de duga till.»
Elof tyckte sig se en tår i Alinas öga, hvilken nog var ett uttryck af grämelse öfver att de hårda näfvarne lemnat henne i sticket. Men så försvann tåren, och det mörka uttrycket lemnade plats för en vacker solglimt.
»Hvad tyckte ni om mig i andra akten? Det måste ni säga helt uppriktigt ... Nej, jag viil ingenting veta i afton. Låt mig få läsa det i tidningen i morgon.»
Rösten ljöd åter mild. En öm handtryckning, en af de berusande blickarne, och de skildes. Elof måste skynda till tidningsbyrån. Huru gärna hade han ej velat gå hem för att i lugn få reda sina känslor och intryck!
I det stora redaktionsrummet satt ett par referenter vid sitt arbete. Två andra tidningsmän gingo fram och till baka, högljudt pratande. Ännu en annan talade i telefon, ringde och bråkade. Referenterna klagade öfver att ej få vara i fred för det oupphörliga ringandet, pratet och
