Elof och Alina profgingo i »torget», lyckönskades af sina bekanta och uppmärksammades af alla andra torgbesökande. Det var ett litet triumftåg i östra allén. Doktor Malén hälsade mycket artigt och sade till sitt sällskap ett kvickt glåpord om de nyförlofvade.
Fru Adamson tryckte med uppriktigt deltagande de förlofvades händer, och grosshandlaren var mycket artig. Herrar Ström och Barman lyckönskade också, men fäste ingen uppmärksamhet vid fästmannen. De fortforo att visa sig som lika ifriga tillbedjare af fästmön, otvifvelaktigt glada öfver att hon vore blott fästmö, icke älskarinna, såsom ryktet förut förkunnat. Hon var ju skådespelerska, således en person för sig. Icke behofver man bry sig om en sådan persons fästman eller man, då han själf icke är skådespelare. Betänkligare är, i fall fråga är om älskare.
»Där går Alina Franks fästman», hette det hvar Elof visade sig. Han hade ej mera något eget namn eller någon själfständig uppgift. Han var endast bihang till en konstnärinna, kallades med hennes namn och fick sin lilla betydelse genom hennes stora rykte.
Själf viste Elof ingenting om alt detta, och hade han vetat det, skulle det föga ha bekymrat honom. Han älskade och kände sig vara älskad af en skön och rikt utrustad kvinna, hvars konstnärliga betydelse visserligen i hög grad tilltalade
