brådskan och oron på tidningsbyrån som vållat det mindre tillfredsställande i recensionen.
»Alina är alldeles förtjust i hvad doktorn skrifvit», hade en annan skådespelerska, som han mött på gatan, yttrat i förbigående, icke utan en anstrykning af gäckeri.
Den tonen bekymrade Elof föga. Han var van vid dylika gäckerier. Lika litet brydde han sig om de försmädliga ord, som Malén kastat till honom i teaterförstugan, där den kritiske doktorn stod och harmade sig öfver att parkett vore utsåld till äfven andra föreställningen.
Att Alina vore förtjust i hvad han skrifvit, borde icke kunna trösta honom öfver hvad han själf ansåg misslyckadt, och likväl tänkte han därpå med stort välbehag. Alinas åsigter betydde för honom mer än hans egna. Hon var nu mer alt för honom. En dag sade han henne detta, och hon mottog förklaringen med otvetydigt uttryck af glädje och lycka, såg honom kärleksfullt i ögonen och lade sin hand i hans.
Dagen därefter lästes i tidningarna: »Förlofvade Elof Bäck och Alina Frank.»
Det vardt uppståndelse i hela konstnärsverlden och för öfrigt i »hela Stockholm».
»Det var således sant, hvad man berättat om dem», sade somliga.
»Ryktet var väl bara prat», sade andra, »efter som de nu äro riktigt förlofvade.»
