Alina rodnade och såg forskande på Elof. Hennes blick mulnade, men klarnade åter, när hon i hans ögon läste idel kärlek och hängifvenhet.
»Du har rätt», återtog hon med sitt älskvärdaste uttryck. »Du skall följa mina sträfvanden med din skarpa blick, men också med din kärleksfulla välvilja. Konstgranskaren bör ju alltid bistå konstnären.»
»Båda böra hjälpas åt att göra konsten klar för allmänheten», yttrade Elof med hänförelse, men tillade i nedstämd ton:
»Olyckligtvis begriper granskaren själf kanske ej mycket af konsten.»
»Det är hvad vi vid teatern alltid säga», bekräftade Alina småleende. »Men det är nu så, att bara en person, om också aldrig så okunnig och svag i omdömet, skaffat sig tillfälle att skrifva i en tidning, så lyssnar publiken till honom samt bildar sitt omdöme efter hans, och konstnären är beroende af honom.»
»Ty värr!» medgaf Elof som kände sig träffad af anmärkningen.
»Annat är det med dina recensioner på senare tider, sade Alina och tryckte Elofs hand. »De äro alldeles utmärkta. Det säga alla människor, också vi vid teatern. Men det bästa du någonsin skrifvit var det som stod i bladet morgonen efter min hertiginna.»
