»Den artikeln!» utropade Elof och reste sig hastigt. »Den var jag visst inte nöjd med. Den hade tillkommit i nattlig brådska.»
»Så-å!» utbrast Alina förvånad. »Det vill säga, att du skrifvit den annorlunda, om du suttit i lugn och haft mera tid på dig.»
»Ganska visst! Då hade jag aldrig berömt din andra akt. Där var ditt spel inte fullt naturligt och ...»
»Inte det?» afbröt Alina, »och det var ändå för dig jag spelade den akten ... och jag skulle inte ha varit naturlig?»
Alina vandrade i stark sinnesrörelse fram och till baka. Plötsligt stannade hon framför Elof och såg på honom med blickar, i hvilka tillgifvenhet och ömhet stredo med kränkt själfkänsla.
»Tror du, att vi varit förlofvade nu, om du inte skrifvit den artikeln?»
Hon talade med låg röst, men med tonvigt på hvarje ord. Elof såg ut att vara obehagligt öfverraskad. Alina fortfor något lugnare:
»Det var den artikeln som öppnade mina ögon för att du verkligen hade mig kär, och då kände äfven jag, att jag älskade dig.»
»Men, kära min Alina, hur kan du blanda i hop kärlek och recensioner? Hur vill ...»
»Se så», afbröt Alina honom ännu en gång. Hon betvingade sin rörelse, och lade sin arm
