om hans hais. »Låt oss inte mer tala om det där! Men kom inte en gång till och förneka värdet af det bästa du skrifvit.»
Elof log, men såg tankfull ut och tycktes icke känna sig rigtigt väl till mods.
Alina var åter glad och älskvärd och frågade, om han ville följa henne på teatern.
»Du spelar ju inte», invände Elof.
»Nej, men vi kunde fara till Söder och se på den där farsen. Eller ska’ vi gå på nya operetten?»
»Du har ju sett båda två. Kan det roa dig att se om sådant där?»
»Inte roa pjeserna mig. Men hvad skall man ta sig till? Adamsons skulle också gå på teatern i afton, och jag är säker på att Ström och Barman äro där. Södra teatern har blifvit på modet.»
»Vill du inte hällre stanna hemma? Vi kunna ju läsa något till sammans.»
»Ack, kära du, nog vet du, att läsa inte roar mig. Jag läste alldeles för mycket i Upsala för tio år se’n.»
»Men viil du då, att vi aldrig skola läsa något till sammans, sitta i vårt lugna hem och utbyta tankar om hvad vi läsa? Kan man tänka sig något angenämare?»
»Se så, var inte pedant, käre Elof. Jag har
