recett i september. Man var nu i början af juni, vid det gamla spelårets slut. Elof ville på läkares råd att Alina skulle hvila sig och hemta krafter till det nya spelåret. Hon skulle ackordera in sig i en vacker trakt i Stockholms skärgård. Där skulle han hälsa på henne minst en gång i veckan, men för öfrigt bo i staden och arbeta på ett skådespel, till hvilket han gjort upp planen.
Han hade så länge sett andras dramatiska arbeten och granskat dem, att han nu ville själf skrifva för teatern. Det roade honom att gå och tänka på detta företag, under det han kände sig lycklig öfver Alinas kärlek. Så snart han kommit i lugn, skulle han odeladt egna sig åt arbetet, men i hvarje vecka skulle han läsa upp en akt för Alina, då han besökte henne i den stilla fristaden ute i skärgården. Det skulle räcka i fem veckor. Hvilken härlig tid! Elof hade aldrig sett lifvet i svart, men att det kunde vara så ljust, som han nu fann det, hade han ej vågat tro.
»Du har väl tänkt på mig till den förnämsta fruntimmersrollen? Det faller för öfrigt af sig själft», sade Alina, då Elof talade om sina författareplaner.
»Det har jag verkligen inte», svarade han, »ty jag anser, att man inte bör skrifva en roll för en viss person.»
»Men, käre Elof, du kan väl aldrig vilja att
