han redan nu skänkte henne hela sitt lif. Han skulle på scenen ställa henne i konstens förklarande ljus; hon skulle göra hans tankar lefvande och därmed öka hans lycka.
Med denna glada föreställning skyndade Elof en vacker försommardag till Alina för att med henne samråda om utflyttningen till skärgården. I trappan mötte han fru Adamson, som meddelade, att hon och hennes man skulle tillbringa sommaren vid en badort på västkusten.
»Jag har lyckats öfvertala Alina att också komma dit», tillade frun, önskade doktorn mycket angenäm sommar och rullade sakta utför trapporna.
»Toka!» mumlade Elof och trädde med segerglad visshet in till Alina.
Hon kom emot honom, slog sina armar om hans hals och såg honom riktigt bevekande in i ögonen.
»Vet du hvad, min Elof; vi få ge återbud till Hasselö. Jag far till västkusten.»
Elof stod häpen och stirrade på sin fästmö. Det vore således sant hvad den tokan yttrade i trappan!
»Västkusten! ... Och skådespelet?»
»Det skrifver du naturligtvis färdigt och kommer till mig med så fort du kan.»
»Alina, jag begriper inte ...»
»Kära du, det är väl inte så obegripligt
