Sida:Amtmannens döttrer.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
101

halfbutelj konjak, ämnadt åt gamle Anders, och man fruktade icke utan skäl följderna deraf. Brandt, som i nyktert tillstånd var sorgsen och inbunden, ja nästan modfäld, då ingen retade honom, blef under ruset oförskämd, skräflande och ytterst närgången i sitt tal; det värsta var att det alltid låg någon sanning i hvad han sade. Hans skämt hade denna förtviflade humor hvarmed menniskor i hans läge söka att hämnas på de lyckligare som förakta dem, och det träffade ofta alltför tydligt. Fru Ramm i synnerhet fruktade honom värre än pesten. Redan som gosse hade Lorentz skarpsinnigt nog uppfattat alla hennes svagheter, och det var med en synnerlig skadeglädje han sträfvade att såra henne i någon af dessa.

Landtliga utfärder, som för några få likstämmiga menniskor kunna vara så njutningsrika och herrliga, borde aldrig företagas i blandadt sällskap. Menniskorna blifva icke ansenligare eller bättre derföre att man flyttar dem ut i den stora upphöjda naturen, lika litet som en medelmåttig tafla tager sig bättre ut genom att bli uppsatt i en grann ram. Har man genomlefvat en sådan, illa sammansatt »lustfärd», så har man genomlefvat dem alla; öfverallt skall man återfinna samma grundbeståndsdelar: mycket ätande och drickande, som Georg redan anmärkt, samma prat och käbblande om ingenting, endast mera högröstadt och godmodigt än hemma i rummen, en synnerlig lust att göra väsen, mycken uppskrufvad naturförtjusning, hvilken kommer lika omotiverad som applåderna från parterren