102
och hvari en smula sann känsla, undfallande eller harmsen förstummas. Ibland kommer slumpen till hjelp med något litet äfventyr, hvilket dock sällan är af behagligt slag: en genomvåt tröja, en vrickad fot etc. .... och det hela slutas med allmän glädje öfver att komma hem, en glädje så verklig, att man skulle kunna tro det hela turen varit föranstaltad endast för dess skull.
Vi hoppa derföre öfver några timmar, hvilka läsarens egna hågkomster lätt kunna fylla, innan vi åter uppsöka vårt skogssällskap. Munterheten hade kulminerat, det började inträda långa pauser. Under en sådan paus anmärkte kaplanen: Här stoja vi och larma som om Anders med de sina aldrig funnes till. Det är ganska artigt att låtsa som om man vore hemma så här i en främmandes stuga.
— Ja, det är riktigt, sade Amalia; när jag betänker det rätt, så är det verkligen nedrigt. Om någon gjorde så hos oss! stormade våra rum när vi vore ute, och vände upp och ner på allting, hvad skulle vi då säga? Anders har alldeles samma orsak att beklaga sig.
Denna fråga väckte en smula strid. Medan den mera känslofulla delen af sällskapet, dit hushållerskan hörde, obetingadt gaf Amalia rätt, menade några af de andra att tillfälle här ingalunda vore till någon jemförelse.
— Ja, barn, det må nu vara hur det vill, så är det för sent att ändra något. Jag skall nog ställa vår värd tillfreds, så att han skall tacka oss till för besöket — hvad menar ni, om jag skulle
