Sida:Amtmannens döttrer.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111

Denna förvexling af Brandt kom så oväntadt, att alla brusto i ett ohejdligt skratt. Fru Ramm måste skratta midt under sitt onda lynne, och Amalia förmådde icke längre vidhålla sin svimning, utan stämde in af hjertans lust. Till och med gamla Synnöve blef lockad fram dervid. Man såg hennes grå hufvud titta fram ur ladugårdsdörren. Nu var glädtigheten framme igen och man gycklade starkt under hemvägen. Fru Ramm bestämde att Edvard redan samma afton skulle ledsaga Brandt hem till hans moders gård, hvilken lyckligtvis låg i samma trakt. Brandt, som efter det ofrivilliga badet blifvit mera spak, fogade sig utan bråk i allt. Alla rustade sig att bryta upp, då Sophie drog Edvard afsides, och tycktes ifrigt bedja honom om något.

— Hur kan du begära det, Sophie? ropade brodren. Madam Brandt kan ju omöjligen bli ond på oss för det Lorentz dricker sig full och plumsar i vattnet. Hon borde förr bli ond för att vi drogo honom upp igen.....

— Fy skam, Edvard!

— Hvad är det din syster ber dig så varmt om? frågade Georg, då han i Sophies miner läste att hon häftigt och med ovilja upprepade sin begäran.

— Hon har satt sig i hufvudet att gamla madam Brandt skulle få ondt af att se Lorentz i afton, och hon vill derföre att jag skall taga in på gästgifvaregården här tätt invid, och låta honom sofva ut der och först i morgon föra honom hem. Tycker ni inte att jag har varit dårvaktare nog i dag? Skall jag nu till på köpet förspilla min natt i ett