Sida:Amtmannens döttrer.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

sådant eländigt hål för ett infalls skull? ... och Sophie tänker inte på att kräket är lungvåt .... men det är fruntimrens vanliga opraktiskhet, tillade Edvard, mycket belåten med att kunna använda detta nya förträffliga ord, som tyckes vara alla stockprosaisters fältrop och vapenmärke.

Georg utbad sig att få öfvertaga det värfvet att föra Brandt hem, och han gjorde det på ett sätt som afvisade hvarje invändning från Edvards sida. Hän ålade denne ytterligare att straxt efter hemkomsten afsända ett ilbud till gästgifvargården med torra kläder åt honom och Brandt. Med dämpad röst tillade han ännu något.

— Behöfs inte, väst kan han få af mig och jag skall nog knipa en af fars skjortor, sade Edvard högt.

Sophie var icke alldeles tillfreds med denna anordning. Af Georg kunde hon icke tigga sig till något löfte angående det som låg henne på hjertat, men i det hon svingade sig upp på hästen kastade hon till honom en af dessa bedjande blickar som äro vältaligare än ord.

Då Brandt vaknade följande morgon på gästgifvargården, nykter och lekamligen styrkt, fann han sig allena. Vid hans säng hängde en prydlig, fullständig drägt. Georg hade funnit sig icke hafva någon annan roll att spela än de goda tjenande andars, som försvinna så snart de utfört sitt värf. Sedan han bragt Lorentz till sängs i den bästa bädd som stod att få, samt gifvit honom något varmt att dricka, och inpreglat i värden några