Sida:Amtmannens döttrer.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113

förhållningsreglor för morgondagen, drog han skyndsamt hem igen.

Med Brandts besinning morgonen efter kom äfven erinringen om gårdagens händelse klart tillbaka, och han öfverlemnade sig nu åt att af dessa anfall af ånger och förkrosselse, hvilka äro detsamma för folk af hans gelikar, som de så kallade »ljusa ögonblicken» äro för dårar: olycksaliga, fulla af eländighet. Han gret öfver sig sjelf. Hela sammanhanget framstod för honom, hans räddning genom Georg, hans egen brutala oförskämdhet, de andras nojs. En oändlig bitterhet mot denne räddare bemäktigade sig honom, och den blef ingalunda förmildrad då han såg kläderna och tänkte på att det var af honom som han var tvungen mottaga detta nya offer. En qvarlefva af ädel motvilja för att tillegna sig denna allmosa kämpade i honom; men fanns det väl någon annan utväg? .... Han var en öm son, och framförallt måste han visa sig anständigt inför sin stackars mor, för att icke förskräcka henne alltför mycket. Han var en öm son, derför tordes han heller icke visa sig så nedslagen, så förkrossad som han var. Hans nästa tanke blef således det medel, som kunde gifva honom kurasje och godt lynne tillbaka.

— — — — — — — — — — —