Sida:Amtmannens döttrer.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115

inpå mig, medan den ena raden damer försvann efter den andra och turen nu kom till min rad. En olidlig känsla af skamfullhet betog mig; jag önskade mig hundra mil borta; jag kände att jag vexelvis blef blek och röd. Jag vill alls inte dansa, sade jag till mig sjelf. Detta kom öfver mig med ens. Och sedan jag gifvit ett par afslag kände jag mig lugnad igen och liksom höjd i mina egna ögon. Jag satt mellan två unga damer, hvilka vore vackra och mycket behagliga. En liten tunn kavaljer med ett fadd, intetsägande ansigte lorgnetterade oss mycket starkt, men tycktes icke kunna bli ense med sig sjelf. Mina grannar gjorde tappert narr af honom bakom min rygg; jag väntade ingenting mindre än att de skulle kassera honom. Huru förundrad blef jag icke därföre, då han bockade sig för den ena och hon reste sig med det förbindligaste leende.

Den andra satt öfver; jag försökte att komma i språk med henne, men det var icke möjligt att få ett ordentligt svar, så förstämd och tankspridd hade hon blifvit. En mängd damer sutto öfver; der var ingen brist på kavaljerer, men de stodo blott omkring och sågo på, och de som dansade sågo ut att förrätta ett tungt arbete. Ingen af parterna tycktes känna någon verklig glädje och jag visste icke hvad jag skulle tro. Månne det kunde komma sig deraf att damerna alls inte få dansa med dem de vilja?

Det förundrade mig också att de otäckaste herrarna på balen alltid uppsökte de yppersta damerna, likasom de icke kunde falla nog i ögonen