Sida:Amtmannens döttrer.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

116

det förutan. Om en sådan herre ville göra sig reda för hvarföre och med hvilka tankar en sådan dam följer honom i dansen, så skulle han helt säkert komma till en förmodan som blefve ganska förödmjukande för honom. Mig förekommer det som om de misslyckade kavaljererna borde uppsöka de misslyckade damerna, så vore de dock säkra om ett frivilligare: »jag tackar». Ett frivilligt »jag tackar», hvem gifver icke det! Vi dansa med hvem som helst, blott vi få dansa. Vi dansa med nålar i skorna, blott vi få dansa.

Ibland de dansande var en herre, som frapperade mig framför de andra. Det var en högväxt, smärt person, med ett blekt, uttrycksfullt ansigte. Han var icke särdeles ung, och af det sätt hvarpå folk gick ur vägen för honom, antog jag att han var en man af betydenhet. Mest påfallande var den glädje, det lif, hvarmed han dansade. Det är omöjligt att beskrifva den ridderliga gratie, den verkliga förnämhet, som hvilade öfver honom när han böjde sig ner till sin dam i konversationen eller förde henne ut i dansen, samt den lefnadslust och glädtighet, som då utstrålade af hans drag, i hvarje, hans rörelse. Han såg ut som om han vunnit henne genom tusen faror, icke som om hon tillfallit honom genom ett maktspråk. Huru gerna hade jag icke velat dansa med honom! .... Det var som om jag velat flyga honom till mötes och störta mig med honom in i hvirfveln, vid ljudet af musiken, som i detsamma försatte mig i nästan pinsam hjertklappning. Och likväl hade det icke