120
mamma om qvinnans bestämmelse och om hvad barn äro skyldiga sina föräldrar. Jag förstod då hvad som var på färde; jag visste också hvad Louise ville svara; jag visste att hon älskade en annan. Hon hade aldrig sagt det, men jag visste det ändå. Jag hade trängt så innerligt in i denna stumma kärlek med henne, att den blifvit likasom min egen. Jag skiftade färg likasom hon vid hans namn, ehuru jag aldrig sett honom.
Om natten efter denna högtidliga dag vaknade jag vid att hon låg och undertryckte sina snyftningar.
— Är du vaken, Sophie? frågade hon. Hade hon velat öppna sitt hjerta för mig, eller var det af fruktan för att röja sig? Jag trodde det sednare och låtsade sofva. Men då det blef tyst steg jag upp och smög mig till hennes säng. Hon sof. Här satt jag tills morgonen grydde; jag tordes icke lemna min post, jag måste sjelf öfvertyga mig om att hon sof tryggt, liksom om jag kunnat skydda hennes sömn. Dagen efter blef det kungjordt att hon var förlofvad med Caspersen. Då smög jag mig ut ur rummet, flög ner öfver ängarna och dolde mig i det tjockaste af skogen. Här gret jag bitterligen.
När jag såg Caspersen smeka Louise föreföll det mig att hon led en offentlig afstraffning. Jag kunde icke tåla det; jag upprördes på min stackars systers vägnar och kunde icke uthärda inne i huset, utan gömde mig i skogen eller i grottan.
