Sida:Amtmannens döttrer.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121
— — — — — — — — — — —

Emellertid närmade sig den förfärliga dag, då Louise skulle vigas vid Caspersen. Jag trodde beständigt att himlen skulle låta ett underverk ske för att hindra det. Intet underverk skedde dock, om icke att Louise var förunderligt lugn. Detta smärtade mig mer än det gladde mig. Antingen jag ville eller ej, måste jag vara med i kyrkan. Här såg jag Louise stå för altaret med den man, som hon hvarken älskade eller aktade, och som sedan har gjort henne så olycklig.

Men efter ceremonien, då ingen frågade efter mig, ilade jag ner till grottan. Alltsedan Louises förlofning hade jag knappast sett min docka Louise. För sista gången tog jag nu fram henne. Jag talade icke mera till henne, ty hon var ju död. Hon skulle, hon måste vara död. En sådan förnedring kunde hon icke öfverlefva. Och så tog jag då den lilla döda och klädde henne i hvitt, lade henne i kistan och satte denna in i det djupaste af nischen. Sex små vaxljus brunno i målade tennstakar, och likasom de gamle skrinlade sina döda med alla deras jordiska skatter, tog jag alla hennes kläder och kostbarheter och alla mina leksaker och gömde derinne. Då allt var i ordning kysste jag henne och gret så uppriktiga tårar öfver henne, som om det varit min verkliga syster. Derpå murade jag alldeles igen öppningen med ler och sten, och ett nytt hvarf af jord och mossa dolde spåren helt och hållet. Det som här gömdes skulle aldrig — aldrig

Amtmannens döttrar. I.6